Jag saktar ner min fart och stirrade tätt.
Vattenfallet så vackert klart, jag undrar om mina tankar ens finns kvar.
Kärleken som brast i tvåtusen delar, finns det kvar att ens minnas det hela?.
Livet rinner sakta genom ens liv.
All sorg och lycka flyts med ut från ingenstans.
Med dagarna som mörka och nätterna så kalla så vill jag helst bara falla.
Ner för den blöta stigen och ner bland fiskar.
Leva mitt liv i en harmoni och få njuta.
Älskade vattenfall du är min vän.
Den stora gåtan som jag har bestämmt.